3-19 augusti är Cecilia och Agnes Vallin från Linköping på resande fot. De har valts ut för att testa sex Splash®-hotell vid Medelhavet.

De kommer att betygsätta anläggningarna, skriva reserapporter och dokumentera testerna med text och bild.

Splash® är ett nytt koncept från Fritidsresor som introduceras sommaren 2010. Splash® är hotell där en vattenpark med vattenrutschkanor, fontäner, stora pooler och flytströmmar ligger bara ett par steg bort.

Vilka är våra Splash®-testare? Läs mer här om dem.

Splash®-hotellen går att boka senare i höst.

..............................................................................................................................................................

Kl 00.40 tog planet mark. Vi var hemma i Sverige igen. Fram med koftor och jackor redan i kabinen. Resan gick fint men kändes oändligt lång. Väntan på bagaget blev lång, men till sist matades den fram, vår röda resväska med det numera synnerligen solkiga bagagebandet från Fritidsresor om.

Med raska steg travade vi mot Hotell Landvetter Airport, där vi somnade sött så fort vi lagt oss ned. På förmiddagen blev vi upphämtade av resten av familjen, de som inte fick åka med och som tappert har uthärdat våra mail och telefonsamtal om hur bra vi har haft det. Det var ett kärt återseende och bilresan hem upptogs av Agnes och mina berättelser om små och stora saker vi varit med om.

Vardagen tränger sig på snabbt och jag åkte till jobbet medan Agnes kastade sig upp på sitt rum för att kolla att allt fanns kvar. Hon satte genast igång att rita, pyssla och knåpa som hon brukar göra hemma.

Nu sitter jag här igen. Vid köksbordet. På precis samma plats där jag satt och skrev min ansökan till Splash. Jag skrev den snabbt och utan att ha en tanke på att vinna. Det var en kul grej och jag hade lite tid över. Aldrig trodde jag att vi skulle få åka iväg och nu, bara sex veckor senare har vi både hunnit vara borta och komma tillbaka. Det var en fantastisk resa, en rolig och lärorik upplevelse - något man bara gör en gång i livet. För bara ett dygn sedan låg vi i solen, nu väntar allvaret. När hösten kommer med kalla vindar och mörker kan jag garantera att vi kommer att titta på bilderna från resan och drömma oss tillbaka.

Kanske blir det ett Splashotell för oss nästa sommar? Vi är nog lite sugna på att återvända, redan.
Tack för oss.
Cecilia & Agnes Vallin

Tack för oss!

Vår resa går mot sitt slut. Vi har badat hela dagen, Agnes har knappt ens varit uppe ur vattnet, bortsett ifrån när jag tvingade upp henne för lunch.

Det är med mycket blandade känslor vi packar resväskan för sista gången. Vi har varit borta i 17 dagar. Det är egentligen ingen längre tid – men så intensivt som det här har varit så har vi upplevt mer än vad man, i semesterväg, brukar hinna med på ett par år. Vad sägs till exempel om hela sex olika hotell? I tre olika länder? Varje hotell och vattenland har vi dessutom utnyttjat så intensivt att vi fått ut ungefär vad man hinner på en vecka, på bara en eller två dagar.
Vi har träffat otroligt många trevliga människor, vi har njutit av massor av god mat, vi har fått lösa problem längs vägen, vi har packat, packat upp, packat igen, vi har besökt tre olika världsdelar, och tagit nästan 2000 foton under resans gång.

Vad har varit mest minnesvärt då? Jag tror att det som snabbast poppar upp i våra minnen är Aqualand på Korfu. Dels för att det var ett härligt ställe och dels för att det var dit vi kom efter den evighetslånga resan från Tunisien som började kl 01 på natten och inte var slut förrän strax före kl 20 dagen därpå. Det var ett bra ställe – inte det ”flottaste” hotell vi besökt, men mycket trevligt och fräscht och med ett vattenland som inget annat resmål har kunnat konkurrera med.

Näst på tur kommer nog ClubAliBey i Belek. Det liknade inget vi tidigare upplevt - en hel liten by av hus i ett symmetriskt rutnät och service som gjorde oss generade till en början. För Agnes del står annars Grand Ücel i Fethiye högt på listan, tack vare en enda vattenrutschbana – Boomerangen/Skateboardrampen. Märkligt att så få vattenland har satsat på den.

Vi har väldigt få negativa upplevelser med oss hem. Visst har saker kört ihop sig ibland men allt har löst sig till det bästa. En del saker har vi fått ta hjälp av andra för att lösa, annat har vi löst på egen hand. Snart kommer vi att bli upphämtade för vidare resa till Antalyas flygplats och hemresa. Mest av allt kommer vi att sakna det underbara vädret, alla vattenland och att leva på hotell.

För mig och Agnes har den här resan varit fantastisk. Det är inte ofta man hinner umgås så intensivt under så många dagar – inte när man har skola, jobb och allt som kommer med vardagslivet att ta hänsyn till. Vi har haft massor av tid att bara vara tillsammans, vi har spelat Yatzy och UNO, vi har tävlat i vattenrutschbanorna, vi har promenerat i solnedgången, vi har pratat, läst böcker och bara varit – och det är en otrolig lyx, som vi är glada över att vi fick njuta av.
Det ska bli skönt att komma hem till resten av familjen, faktiskt så saknar jag jobbet lite och Agnes saknar skolan lite.

Kanske, kanske kommer det ett sista blogginlägg i morgon – då är vi tillbaka där resan började. Hemma vid köksbordet, där jag satt och skrev min ansökan till Splash i början av juli. Cirkeln är sluten.

Agnes gör ett dyk i poolen

Splashhjälten Agnes

Splashhjälten Cecilia

Idag är vi fullkomligt uppblötta av allt badande. Det är otroligt varmt att vistas ovanför vattenytan, så att ligga i poolen eller åka i rutschbanorna är nästan det enda alternativet.

Det börjar kännas att hemresan är nära och det är med blandade känslor vi inser att resan går mot sitt slut. I morgon packar vi resväskan för sista gången och sedan bär det av mot Sverige igen. En hel del tid i dag har vi ägnat åt att jämföra de olika ställen vi har varit på – vi har rangordnat mat, hotellrum, vattenland och allt vi kunnat komma på. Nåja, än är inte resan slut.

Frukosten slog helt slint – jag tror att jag, undermedvetet, revolterade mot diet-bordet och utan att blinka satte jag i mig sex tjocka plättar. Med sylt och choklad! Till och med Agnes såg förskräckt ut. Och så slank det visst ner en wienerbrödsliknande bulle till det också. Och jordgubbsjuice. Hoppsan. Agnes var mindre trotsig och höll sig till två plättar och vitt bröd.

Idag har vi återigen försökt att slita så hårt vi har kunnat på varje rutschbana. Det finns nio olika rutschbanor för äldre barn och vuxna. Så här, efter mer än två veckor, börjar jag känna att det inte vore tokigt med rulltrappor eller hiss upp till rutschbanorna – det har sprungits mycket i ändlösa trappor under vår resa. På samtliga vattenland har man insett att rutschbanorna blir roligare när fallhöjden är högre. Ska man dessutom bära med sig en badring, stor och tung som en normalstor eka för två personer kan man nog gått unna sig sex plättar med sylt och choklad till frukost.

 
Idag åt vi lunch på vattenlandet. Det är lite annorlunda om man jämför med hotellrestaurangen, som serverar lunch samtidigt. Poolrestaurangen är något mer avslappnad. Här kan man sitta i badkläderna och äta, och det är definitivt mer snabbmatskaraktär över hela stället – maten var dock helt ok även här.

 
Framåt sena eftermiddagen när vattenlandet kryllade av människor och man nästan fick köa för en plats i bassängen, drog vi oss tillbaka till hotellområdet för några dopp i hotellpoolen.

I morgon har vi lyxen att få ha kvar rummet ända tills kl 18, så vi kan njuta av sol och bad under hela vår sista dag!

Agnes tycker inte flotten är så tung

Flotte stor som en "normalstor eka" enligt Cecilia

Agnes utför i ring

Agnes utför på matta

Ännu en dag med testande avklarad

I går kväll ramlade vi utmattade i säng redan vid niotiden – utan att riktigt veta vad det var som sugit musten ur oss. Efter frukosten samlade vi ihop oss och var klara för avresa till Manavgat. Vi sade hej då till Club AliBey Belek och åkte minibuss i den dryga timme det tog till Club AliBey i Manavgat – vår sista destination på den här Splashresan.

Club AliBey i Manavgat påminner väldigt mycket om systerhotellet i Belek. Det är på många sätt identiskt, men samtidigt finns det skillnader. En avgörande skillnad är att det här hotellet är dubbelt så stort. Naturligtvis har vi redan hunnit gå vilse en gång!

Vi har hittills hunnit bada i hotellpoolen, vi har ätit lunch – utbudet här är inte riktigt detsamma som i Belek. Dessertbordet tycks vara mindre. Tyvärr. Här har de dessutom fräckheten att ha ett helt bord med dietmat. Jag sneglade skuldmedvetet på de ångkokta grönsakerna, det ångkokta köttet och allt det andra som såg grått och trist ut. Nyttig får jag vara någon annan dag. Agnes och hennes födointag vet jag inte vad man ska säga om, det finns tusen olika alternativ, men hon äter pasta och ketchup varje dag. Var hände med tjejen som brukade äta ALLT? Henne har vi tappat på vägen – Agnes gör trygga val nu, efter att ha prövat på en del maträtter som verkligen inte föll henne på läppen.

Efter att ha irrat runt lite på området tog vi oss till slut till hotellets vattenland. Här är allt större och ”värre”. Egentligen är det 12-årsgräns på det mesta, till och med poolen med strömmar och fontäner, men det är det ingen som håller reda på. Vi provåkte samtliga rutschbanor som en uppvärmning inför morgondagen då vi får hårdtesta dem. Vi förstår vad 12-årsgränsen finns till för efter att vi har vurpat rejält några gånger under dagen. Fast den värsta vurpan råkade jag ut för när jag kastades ur en ”badring” och flög flera meter, så vad hjälper 12-årsgräns när 34-åringar uppenbarligen inte klarar av att åka på rätt sätt?

 
Det märktes på vattenlandet att det här hotellet har betydligt fler gäster än det i Belek – det var riktigt trångt i poolerna ett tag.
Nu ska vi strax iväg till middagen och sedan ska vi nog gå på showen – i kväll är det ”Den lilla sjöjungfrun” i musikalform och det kan man ju inte missa!

Även här åker man med madrass

Cecilia i full fart

Agnes och en stor fisk

Tillsammans i poolen

"Imorgon blir det hårdtestning av vattenlandet!"

Vi trodde att vi hade förstått vad ”all inclusive” innebar. Vi hade fel. Det här stället tar ”all inclusive” till en helt ny nivå. Här finns inga plastmuggar som man själv springer och fyller med inhemsk plagiatläsk ur en läskautomat. Här går man till baren, ber om en cola, får sitt plastkort draget och en glasflaska med coca-cola. Glassen är inte kulglass som man själv slevar upp en en plastbytta. Nej, det är glassar som vi känner igen från det det vanliga GB-sortimentet. Minibaren på rummet fylls på varje dag – två  fanta, två cola, två flaskor vatten och två flaskor kolsyrat vatten. Det här är inget hotell, det är en resort. På riktigt. Servicenivån här är så hög att en normalsvensson snudd på blir generad – det är uppassning, hela tiden.

Urvalet i restaurangen är obegränsat. Här kan man börja kvällen med att välja och vraka bland det kallskurna, sedan kan man ta sig en sallad – som man komponerar hur man vill och efter det kan man gå på huvudrätten och välja otaliga varianter av kött, fisk och kyckling med olika tilltugg, sedan kan man gå vidare till dessertbordet och antingen välja olika småbakelser, kakor etc eller gå direkt på tårtbordet för att sedan kanske avsluta med ett fat frukt och lite ostar och kex till det….

I går kväll stannade vi uppe och tittade på kvällsunderhållningen. Det finns en stor scen, och det som framfördes var Monty Pythons "Spamalot". Och det var ingen dålig uppsättning – vi pratar professionellt framförd musikal! Mycket imponerande. Det blev ganska sent, men det var det värt.

Väckarklockan ringde tidigt, och vi tvingade oss upp för att kunna utnyttja dagen till fullo. Innan vattenlandet öppnade badade vi i en av hotellpoolerna – det var lugnt och skönt. Det finns flera pooler här –utöver den vi badade i finns en ”tyst” pool – i den får man inte hoppa, leka och tjoa – där skall det vara lugnt och tyst.
Vi hängde på låset till vattenlandet och spenderade hela förmiddagen i rutschbanorna. Tyvärr är de nästan omöjliga att fotografera, då de är höljda i grönska och så snirkligt insprängda i vegatationen att nästan bara utloppet syns på bild. Nu har vi åkt varenda rutschbana, testat alla strömmar och fontäner på alla upptänkliga sätt. Dagen har varit stekhet och framåt 16-tiden var det nästan omöjligt att vistas i solen eller att gå på marken utan att skålla sig, så vi tog en siesta.

Snart väntar middagen och sedan ska vi återigen packa våra väskor – i morgon förmiddag åker vi till Manavgat och detta hotells storasyster, som rymmer dubbelt så många gäster (ca 2500). Det blir det sista hotellet och vattenlandet på vår resa – vardagen närmar sig med stormsteg!

Först ett dopp i poolen

Vattenlandet

Agnes åker rutschkana

Glassen svalkar gott

Nu blickar vi framåt mot hotell Manavgat

Nu är vi i Belek. Resan hit blev en positiv överraskning, de utlovade 5-6 timmarna blev till knappt 4 och vi checkade in på Club AliBey Belek strax innan klockan 13. Vad ska man säga? Vi är överväldigade. Det här är som en hel industri eller en egen liten stad. Vi har gått vilse en gång redan och håller nu kartan över området i ett krampaktigt grepp. Hotellet är utspritt på 13 olika byggnader – vi bor i hus 6 i ett stort och rymligt rum. Alla husen är kinainspirerade i sin arkitektur – tänk er kinesiska tehus när man ser dem på typiska turistbilder. Rummets inredning går i samma linje. Mysigt.3

Det första vi gjorde var att gå till restaurangen för att äta lunch – och vilken restaurang sedan! Den är enorm och det fanns hundratals olika val att göra!

Vattenlandet är riktigt bra. Bara åtta olika attraktioner, men de är väldigt roliga. Här åker man på små mattor – ungefär som yogamattor. Utmärkt. Det går snabbare och man riskerar inga sår eller blåmärken. Agnes fick åka samtliga vattenrutschkanor och vi hade ett par riktigt roliga timmar på området. Det finns flera bassänger med strömmar, som man kan flyta med i eller försöka simma emot. Det är fontäner, barnpooler och bubbelpooler. I morgon ska vi hänga på låset för att få bra solstolar och slippa köa.

Vi har även varit nere vid havet. Havet är fantastiskt varmt, skönt och ligger i direkt anslutning till hotellet. Puh, det blir en intensiv dag i morgon. Vår enda och sista heldag här.

Trevlig strand, men var är vattenrutschkanorna?

Här är de!

Åkmattan och Agnes

En av de åtta attraktionerna

Idag är en sorgens dag, åtminstone för mig. Mina två favoritbikinis har lämnat oss. Det har nötts ut i rutschbanorna. Jag har aldrig varit med om något liknande, men så har jag ju heller inte åkt vattenrutschbana fullt så intensivt någonsin heller. Det började med att jag upptäckte ett hål i min svarta bikini och när jag synade de övriga badkläderna i sömmarna så var det samma med ett par till. De två som har varit absolut bäst lämpade för rutschbanor. Jag får begrava dem här i Turkiet. Lyckligtvis har jag fyra bikinis till… men det känns inte bra. Min svenska ardennerkropp (den må vara kort, men den är stadig) är sannerligen inte byggd för de små string- och paljettbikinis som erbjuds här.

Nåja, Agnes, som inte tog riktigt lika illa vid sig av bikinifrånfället, har åkt Boomerango ("Skateboardrampen") med aldrig sinande energi idag igen. Hennes sorg handlar mer om att hon måste skiljas från denna vattenrutschbana i morgon. Vi har, som vanligt, försökt att verkligen suga märgen ur denna sista dag på ett resmål, och intensivåkt samtliga attraktioner, men just Boomerangen kommer hon att sakna speciellt mycket.

Det har varit makalöst varmt i dag – det är som att regnet och åskan igår frigjorde extra mycket sol och värme. Att ligga i en solstol har varit omöjligt oavsett om det har varit i solen eller i skuggan. Det har också varit fler människor här än tidigare dagar. De flesta badgästerna kommer utifrån – de betalar inträde för att komma in och åka rutschbanorna, medan vi som bor på hotellet har fri tillgång till dem.
 
I morgon bär det av till Belek, med bil. Det lär ta 5-6 timmar och vi ska snart iväg och bunkra upp med proviant för den resan. Vad kan man behöva för att uthärda en så lång bilresa – varken Agnes eller jag är kända för vårt tålamod, speciellt vid bilresor. Det får bli vatten, läsk, bröd, kex och chips. Och åksjuketabletter.

Agnes köar till "skateboardrampen"

Det var hon inte ensam om

Ett av de sista doppen på det här hotellet

Imorgon blir det Belek och kanske lite mera glass

Det här är ett riktigt mysigt hotell. Vi kom ner till middagen igår kväll, oroliga för att det skulle vara hysteriskt, men så var det inte. Borden var utplacerade utomhus runt poolen, på samtliga stod små oljelampor. Lugnt och stillsamt trots att det var gott om folk – jag tror att alla bord var fullsatta. Buffé uppdukad på tre stora bord – och trots att det var mycket folk så märktes det inte. Hotellet är familjeägt. Det är mycket mindre än de tidigare vi har varit på – men också gemytligare.

Dagen började relativt tidigt. Vi var på plats vid frukosten då den började serveras kl 8. Med Blue Bay i färskt minne så skyndade vi oss sedan till poolområdet vid vattenlandet för att få tag i två solstolar. Döm om vår förvåning då det var helt folktomt. Kl 9.45 var vi fortfarande ensamma! Det var bara att välja och vraka bland solstolarna.

Vattenlandet öppnade strax efter klockan tio och vi skyndade att åka så mycket och så intensivt som möjligt innan det kom mer folk. Agnes har en klar favorit – den rutschbana som ser ut som en skateboardramp. Idag åkte hon den 23 gånger i rad och jag fick locka med glass för att få henne därifrån. Hon lyckades till och med få badvakterna att börja bära upp ringen som man sitter i åt henne. Jag håller med Agnes, "skateboardrampen" ÄR jätterolig, både när man åker ensam och när man är två som åker. De andra rutschbanorna fick se sig lite utkonkurrerade idag, men visst åkte vi dem också.

Ganska så snart så inträffade något märkligt. Något luddigt, vitt seglade upp på himlen. Det är första gången under vår tio dagar långa utlandsvistelse som solen gått i moln och värre skulle det bli! Framåt eftermiddagen var himlen täckt av tjocka gråsvarta moln och vi såg blixtar samt hörde rejäla åskknallar uppifrån bergen. Lyckligtvis krävs inte sol för att man ska kunna åka rutschbana, så vi härdade ut, men till och med här blir det faktiskt kallt när solen försvinner. Strax efter det kom en regnskur och vi fick trumpet inse att detta bara är en försmak av vad som väntar oss då vi om en vecka åter står på svensk mark!

Vi får verkligen hoppas att detta är ett hastigt övergående lågtryck!

Badvakten hjälper till

Cecilia provar "skateboardrampen"

Nedför den gröna banan

Agnes landar snart i vattnet

Splash-testarna reser med Fritidsresor 

Ny dag, ny världsdel. Asien och Turkiet. Dagen började dock på Rhodos. Vi blev upphämtade med buss klockan 07. Den tog oss till båten Nikolaos X som skulle föra oss till Turkiet. Båtresan gick fint och tog lite mer än en och en halv timme.  Agnes sov och missade det mesta av utsikten. Turkiet är väldigt kuperat och åtminstone längs kusten, väldigt frodigt. Det var svenskar med på båten eftersom vi åkte tillsammans med Fritidsresors dagstur till Marmaris. Det kändes väldigt märkligt att höra svenska talas – trots att vi bara har varit borta i nio dagar har vi vant oss vid att vi, och endast vi, talar och förstår svenska där vi är.

 
Väl i Turkiet blev vi välkomnade av Kicki som följde med oss i minibuss till hotell Grand Ucel. Det var en två timmar lång bilresa och nu befinner vi oss en bit ifrån staden Fethiye på Turkiets sydvästra sida.

Det var första halvan av dagen – andra halvan har vi ägnat åt ohämmat rutschbaneåkande. Agnes gillar det här stället. De har sex rutschbanor som är väldigt olika varandra. Jag måste hålla med om att det var bra banor här. Speciellt förtjust blev Agnes i en som påminner om en skateboardramp. I en stor badring kastas man utför ett stup för att sedan fara upp på motsatt sida – ja, det är svårt att förklara. Den är jätterolig att åka, men när man står vid sidan av och ser en liten tanig tioåring kasta sig utför mår man lite illa. 

Vi hade en rolig eftermiddag i rutschbanorna, Agnes får åka alla utom en, den tidigare omtalade, ”Skålen” som fanns både på Marabout och Blue Bay. Den är sig lik på alla ställen vi har varit.

Hotellrummet är av det enklare slaget. Restaurangen likaså – men ibland är det kanske inte så himla viktigt att allt är femstjärnigt? Agnes älskar vattenlandet och är jätteglad över att vi har hamnat här och det kanske är det man ska fokusera på när man reser med barn? Det är ju inte på rummet man ska vara – utan i vattnet! Det här hotellet har även en fin separat pool för den som inte vill trängas i ”vattenlandet” och det är en klar bonus.

I morgon är det hard core-åkning i rutschbanorna som gäller.

På båten till Turkiet

En del av vattenlandet

"Skålen", samma här som på Marabout och Blue Bay 

Den så kallade skaterampen

Sista dagen på Rhodos. Vi har återigen gjort vårt bästa för att maximera upplevelsen av resmålet. Väckarklockan ringde tidigt och vi tvingade oss upp för att hinna äta frukost i restaurangen som är lite flottare än tavernan där vi åt igår. Till Agnes glädje fanns det pannkakor – så det var inte svårt att få henne att äta.

Efter frukosten tog vi ett dopp i hotellpoolen, i väntan på att vattenlandet skulle öppna. Att få solstolar vid hotellpoolen är omöjligt, jag förstår inte hur tidigt folk börjar lägga ut handdukar för att ”paxa” stolar.

Till vattenlandet var det kö i tjugo minuter idag. Väl inne, åkte vi rutschbana tills vi storknade. Vi varvade åkandet med lite skönt solande. Det är varmt här, men så fort det blåser blir man kall om man är blöt. Så det var skönt att bara ligga i solen. Det var mer folk på vattenlandet idag, men fortfarande kändes det inte ”fullsatt”. Det är förvånande många hotellgäster som spenderar hela dagarna kring den ganska trista hotellpoolen – varför? Skulle de inte ha det roligare om de åkte vattenrutschbana – eller har de kanske redan varit här tillräckligt länge för att ha hunnit åka sig trötta?

Vi gjorde ett lunchavbrott och gick till restaurangen. Jag tog en sallad – röd lök, tomat, gurka, oliver och fetaost. Jag äter det morgon, middag och kväll, men får inte nog. Till den grekiska salladen här får man tzatziki på kvällarna, men på dagen finns något annat som är helt gudomligt – en slags röra som består av fetaost, vitlök och kanske yogurt. Mmmm…  Agnes som inte alls har förstått tjusningen med grekisk sallad håller sig till säkra kort som pasta och pommes frites, men den här röran tycker till och med hon om. Den passar utmärkt till hennes pommes.

Nu har vi varit borta lite mindre än halva tiden och det har gått fort. Det känns som att vi har badat oss genom hela Europa, men vi har ju bara varit på tre resmål – i och för sig i två olika världsdelar, men ändå.

I morgon bär det av till Turkiet. Kl 07 blir vi upphämtade med buss för vidare färd till hamnen där vi med båt ska ta oss till Marmaris. Vi ser mycket fram emot den här båtresan som skön variation till flygresorna. Vi börjar bli väldigt duktiga på att packa resväskan. Jag packar och Agnes har ett specialuppdrag – hon kollar alla hyllor, lådor och under sängar etc. för att försäkra sig om att inget blir kvar. Hittills har vi lyckats att få med oss allt. Håll tummarna för att det fortsätter så!
Hej då Grekland, Mehraba Turkiet!

Agnes i blå badring

Cecilia blir splashad

Agnes håller högsta fart

Agnes i poolen

Imorgon är det Turkiet som gäller

Blue Bay Hotel är ett helt ok hotell, som hemskt gärna vill vara en smålyxig resort. Rummen är fina, lobbyn är väldigt tjusig och modern men det är mycket folk överallt och det råder ett hetsigt tempo.

Eftersom vi sov lite längre missade vi frukosten i hotellrestaurangen, men det serveras ännu en frukost i taverna på väg ner till stranden. Vi var säkert 200 personer som åt samtidigt i en lokal som påminner om en skolmatsal. Samma sak i hotellets restaurang. Fördelen är att man äter snabbt och fokuserat.

Skrev jag igår att det inte fanns någon barnpool? I så fall ljög jag. Idag hittade Agnes och jag barnpoolen, den ligger väldigt undanskymt, men den finns!

Annars har dagen spenderats på vattenlandet bredvid hotellet. Det har fem vattenrutschbanor. Ungefär samma utformning som Marabout. Agnes fick åka fyra av de fem banorna. Det står att de har en åldersgräns på 13 år för tre av fem banor, men av alla åkande barn att döma gällde inte den regeln. Här har de annars mer rigorösa regler än på Aqualand, det lilla antalet rutschbanor till trots. Vi fick skriva under en försäkran att vi hade läst och förstått alla reglerna (som stod på tyska).

Banorna i sig var helt ok, men det känns ganska lite. Det fanns även en grund bassäng (10 cm djup) med massor av olika ”fontäner”, samt en lite djupare del (50 cm) med ett sjörövarskepp för de allra yngsta. Vi stannade inne på vattenlandet hela dagen.

Posering vid piratskeppet

En av Agnes åkturer

"Vi tar väl ett åk till?"

Cecilia testar

Agnes blir splashad

Kl 04.50 stod mobillarmet på, och det kändes väldigt tydligt att vår långresa för ett par dagar sedan ännu har sitt grepp om oss. Vi har inte sovit ikapp.

Vi vinkade hejdå till Aqualand och rullade iväg till flygplatsen. Korfus flygplats är pytteliten. Det finns två gater på inrikesterminalen. Här kan man inte gå vilse hur man än försöker, tror jag.  Första etappen var Korfu-Athen. Inga problem. I Athen var bytet kort och vi var gruvligt hungriga – men vi fick skippa tankarna på frukost och rusa vidare till avgångsgaten för nästa etapp på resan – Athen-Rhodos. Planet som tog oss till Rhodos var ett litet propellerplan. Väl framme på Rhodos flyplats kom väskan ganska snabbt och vi tog oss ut ur terminalbyggnaden för vidare färd till Blue Bay – ett hotell bara 10 minuter från flygplatsen.

Rummet var inte klart när vi kom fram, och vi fick vänta i två timmar. Vad gör man i två timmar om man befinner sig på ett all-inclusivehotell, utan tillgång till badkläder och handdukar? Jomenvisst, ni har hört det förut: man äter. Så vi åt. Först ”snacks” (stekt ägg, bacon och vita bönor nedsköljt med inhemsk coca-cola – nyttigt och bra!) i Taverna Artemis, sedan masade vi oss till Restaurant Dionyssos och tvingade ner lite lunch, för att få tiden att gå.

Vårt rum ligger på tredje våningen och har havsutsikt. Två rum i ett – ett ”tv-rum”, närmast balkongen, och ett sovrum. AC, kylskåp, fräscht badrum. Standardmöblering – dubbelsäng, skrivbord, garderob. Hela hotellet tycks ha genomgått en renovering ganska nyligen, och inredningen är modern. Det känns nästan orättvist att bedöma hotell efter att man varit på Aqualand. Referensramarna har ändrats radikalt, och vi får försöka låta bli att jämföra Blue Bay med fantastiska Aqualand – utan i stället hålla oss neutrala. Så gott det går.

Vi har inte besökt det närliggande vattenlandet idag. Dels för att vi är så trötta och dels för att jag har tre ganska fula jack i ena armbågen och de skulle behöva vila åtminstone en dag. Jacken fick jag på Aqualand – två i fritt fall och ett i Kamikaze. De ser värre ut nu, än jag trodde att de var, så jag är lite försiktig med rutschbanor idag. Vi har dock varit och tittat på dem och i morgon bitti ska vi dit.

I stället för vattenlandet testade vi havet och poolen. Det är betydligt svalare här på Rhodos, men jag gissar att det är närheten till havet som gör det. Ska man bada i havet här behöver man ha något på fötterna – det är klapperstenstrand och det gör ganska ont att gå ut i vattnet, speciellt då man samtidigt ska parera vågorna. Poolen är en klassisk rektangulär sak fylld med holländare och engelsmän. Ingen barnpool, och det verkar inte behövas eftersom de flesta ”barn” här är i tonåren.

Om man är rädd för flygplan eller när olika katastroffantasier ska man kanske inte bo här. Vi bor mitt i inflygningsrutten för alla flygplan som landar på ön och flygplatsen ligger nära. Sträcker man ut handen kan man nästan ta på planen då de passerar, och skuggar hela poolområdet. Nu ska vi spela en omgång yatzy till och sedan göra oss i ordning för middagen.

I morgon blir det åka av!

Utsikten från hotellrummet

Agnes i poolen

En av banorna som ska testas imorgon

Sista dagen på Korfu. Det har varit riktigt härligt här. Vi har utnyttjat dagen maximalt och hängde på låset till Aqualand. Vi hann åka alla rutschbanor vi ville innan det blev för mycket folk. Sedan åt vi lunch.

Man planerar in dagen utifrån mattiderna. Skalmans mat- och sovklocka är utbytt mot en mat- och badklocka. Jag är lättflörtad och känner att jag nästan blev för lätt charmad av den här resorten. Allt är serverat och det känns så väldigt tilltalande, men vi märker att redan efter två dagar börjar vi bli rastlösa. Det är nästan lite FÖR enkelt att leva så här. Det krävs ingen ansträngning alls. Det blir ingen utmaning. I tunisien fick vi i alla fall bry våra hjärnor med små beslut om vilken lunch ville skulle äta, men här… här kan man koppla bort hjärnan och bara hovra mellan poolen och restaurangen. Därmed inte sagt att vi inte gillar det här stället, det ÄR underbart att bara vara och få allt serverat. Och alla är inte lika rastlösa som Agnes och jag, så det finns goda chanser att man lätt klarar två veckor här utan ett uns av rastlöshet i kroppen.

 
Vi har kryssat mellan Aqualand, den stora vågbassängen på hotellområdet och restaurangen idag. Snart är det dags att börja packa alla grejer igen, kl 05.30 blir vi upphämtade med taxi för vidare färd till flygplatsen och till Rhodos, via Athen.
Vattenlandet har testats stenhårt av oss. Ytterligare ett par plåster har gått åt och vi har konstaterat att de läskigaste, värsta åken, som man tycker är roligast i början faktiskt förlorar mot de enklare, mer anspråkslösa rutschbanorna i längden. Jag åkte samtliga ”barnförbjudna” åk på morgonen idag igen, men när man redan har provat dem en gång och vet vad som kommer, så gör de mest ont. Man slår i armbågar, skrapar sig på ryggen, får vatten precis överallt där kroppen kan släppa in vatten, om ni förstår vad jag menar. Inte så angenämt, eller spännande när allt kommer omkring. De kortare banorna däremot, där man bara har kul utan att göra sig illa kan man åka om och om igen.

 
Vädret är underbart. Strax över 30 grader, men trots att det enligt termometern var varmare i Tunisien så känns det varmare här. Det är torrare värme. Man behöver ingen handduk, utan torkar snabbt och behagligt i luften.
I morgon väntar Rhodos – ännu ett oprövat kort för oss.

Full fart med Agnes

Full fart med Cecilia

Våra Splashtestare vid en av banorna

Agnes i vågpoolen

"Undrar hur Rhodos kommer att bli?"

Agnes vaknade självmant i morse. Innan mig. Det tillhör sällsyntheterna. Jag tror inte att det berodde på att hon var utvilad – snarare på att hon inte kunde bärga sig. Här skulle det åkas rutschbana!

Frukosten var storslagen. Grönsaker, ägg i alla dess former – kokt, stekt, äggröra, omelett. Pannkakor, massor av bröd, och här finns det grovt bröd. Vita bönor, korv, sallad, olika grönsaksröror. Det är svårt att inte bara trycka i sig av allt.

Efter frukosten så begav vi oss till Aqualand – vattenparken som hör till hotellet (eller om det är tvärtom). Vilket ställe! Agnes blev lite besviken då hon blev nekad att åka de första banorna vi ville testa – vi gav oss ju förstås på de ”värsta” först, men efter att jag hade provåkt dem förstår jag att de inte släpper upp barn i dem. Fritt fall gjorde skäl för sitt namn, när man åker så lättar man från underlaget och det ordentligt, för att sedan komma ner som en projektil. Stoppsträckan som ser väl tilltagen ut behövs. Det var även i den som jag drabbades av min första rutschbaneolycka. Jag skrapade upp armbågen i farten och stoltserar nu med ett elegant plåster. Vi har testat ALLA banor som vi fick testa – några hade vi inte åldern inne för. Vi var för gamla, men annars har vi systematiskt betat av hela Aqualand. Att välja ut någon speciell favorit är omöjligt. Det fanns så många olika varianter och alla kändes bra, på olika sätt.

Framåt eftermiddagen gick vi och åt lunch på hotellet. Bra utbud, jag tog grekisk sallad igen och Agnes åt en märklig kombination av lasagne samt pommes frites, men hon såg inga problem med att blanda dessa två. När jag sade till henne att ta grönsaker tog hon röd lök. Bara. Det finns ett dessertbord att besöka efter lunchen. Pistageglassen är underbar och så alla olika chokladtårtor. Mmmm. Agnes är överlycklig över att de har Jelly i olika varianter.

Efter lunchen tog vi en sväng till poolområdet. En traditionell pool och en enorm vågpool. Vi hittade också poolbaren.

Det här stället är helt overkligt. Ja, jag vet att jag verkar småkorkad, men jag har ju aldrig bott på all-inclusivehotell förut. Alltså, det finns en bar, där man beställer drinkar. Och det är gratis. Drinkar. Gratis. Det känns lite overkligt. Nu avstod jag dock från det, och tog en gratis cola i stället. Agnes slevade upp en glass. Det fanns även varma mackor, pommes frites etc. Och, jag erkänner, jag tog en glass till.

Fritt fall

Redo att slänga sig ut i banan

Agnes på väg in i pirathuset

Ett par av de mindre banorna

Ett glädjeskutt vid poolen

Kl 19.30 var vi inkvarterade Aqualand på Korfu. Tre flygresor på en dag är lite mycket, speciellt om dagen påbörjas kl 01 på natten och sedan innebär resa non-stop till 19.30. Det är ju dock inte ofta man kan säga att man vaknade i Afrika, tog en morgonfika i Tunis, en kaffe i Rom och en hamburgare på McDonald’s i Aten och åt middag på Korfu. Våra dagar ser dock sällan ut så, i vanliga fall.

Aqualand. Tänk er ett litet radhusområde i en nybyggd förort i USA. Eller i SimCity. Där har ni första intrycket. Prydliga små radhus med planteringar och gräsmattor utanför. Vi blev inkvarterade i ett trevligt rum. Layouten påminner om Marabout (samma möblering) men i en uppdaterad version. Air Condition, kylskåp, tv, altan… Mycket trivsamt.

Vi tog en snabb dusch och begav oss till restaurangen för att få i oss lite mat. Jag vill understryka att detta är vår första direktkontakt med konceptet ”All inclusive”.  Efter att ha pillat i oss buffén i Tunisien, som förvisso är helt ok, men ändå ganska… speciell så blev detta något av en himmelsk upplevelse. Buffé med massor av olika goda alternativ, för alla smaker. Jag blev ju förstås överlycklig över den grekiska salladen och tzatzikin, medan Agnes kastade sig över pastan. Svennigt? Ospännande? Ja. Men oj så gott. Om man skulle vara intresserad av att starta en sumobrottarkarriär kan man med fördel välja all inclusive, för när vi hade ätit mat så kom vi till dessertbordet. Jag hade ståndaktiskt lovat mig själv att inte ta något. Jag var ju så mätt… men…. Det fanns chokladmousse, Tiramisou och glass. Kulglass, som man fick ta själv ur en sådan där stor glassbox som de riktiga glassgubbarna tar kulglass ur när man står på andra sidan glaset och pekar ut vilka smaker man vill ha. Man fick ta själv. Och så fanns det stora flaskor med kolasås och chokladsås. 

Efter middagen tog vi en promenad runt hotellområdet. Poolerna ser otroligt lockande ut, och Aqualandet ska vi bara inte prata om. Efter 36 timmar utan sömn ska vi nu bädda ner oss så att vi är utvilade inför morgondagen.

Den som ändå var i ett vattenland nu

Vila inför morgondagens vattenäventyr

Nu sitter vi på Fiumicinoflygplatsen i Rom. Klockan är 9.35 men vår dag har pågått länge.

Kl 01 körde jag upp Agnes för taxifärd till Tunis från Sousse. Lyckligtvis hann hon få tre timmars sömn, vilket var långt mer än jag hade vågat hoppas på. Själv lyckades jag inte lika bra…
Resan till Tunis gick bra. Agnes sov i mitt knä och jag kämpade för att hålla ögonen öppna, när vår taxichaufför ville konversera. Han talade knagglig franska, men helst arabiska med en dödstrött splashmamma som pratar knagglig franska och just då helst bara svenska eller inte alls. Vi lyckades ändå hålla konversationen flytande en bra stund.

I Tunis checkade vi in, tog en pliktskyldig fika för att bli av med våra dinarer (man får inte föra ut dem ur landet) och sedan klev vi på AlItalias flight till Rom. Resan från Tunis till Rom tog makalösa 30 minuter mindre än vad som hade utlovats och på en resa som bara ska vara i 1,5 timme är det ganska mycket. Agnes sov/slumrade bort den resan också. Jag åt goda kex med oliver och drack vatten.

Väl framme på Fiumicino fick vi vår alldeles egen flygplatsmamma  - Maria – som eskorterade oss genom den enorma flygplatsen. Först tyckte jag att det verkade lite onödigt, men efter att ha gått igenom ett antal olika terminaler så förstod jag att vi lätt skulle kunna ha tappat bort oss helt. Passkontrollen passerades utan kö och vår väska kom upp på bandet omedelbart, det fick till och med Maria att häpna. Kön till passkontrollen brukar ta en halvtimme och vid bagagebandet kan man få vänta en timme.

Italienska är ett språk som jag inte alls behärskar och nu sitter jag vid vår gate och hör massor av smattrande italienska i högtalarna, medan jag ser att vårt flightnummer inte längre finns med på tv-skärmen. Jag måste nog ge mig ut och se om gaten har ändrats. På återhörande.

Idag är vår sista dag på hotell Marabout i Sousse. Vi har verkligen kämpat för att få ut så mycket som möjligt av vattenrutschbanorna och poolen – vi har intensivbadat hela dagen. Det känns otroligt märkligt att lämna ett ställe som detta efter endast två dagar, hela upplägget inbjuder liksom till att tänka i en vecka eller två veckors-banor. Charter.  Två veckor i solen. Vändstekt. Börja fjälla redan på planet hem.

Vi började dagen med ett besök på den rutschkanebefriade stranden. Det kändes nästan olydigt. Som att vi försummade vår egentliga arbetsuppgift, men eftersom varken poolen eller rutschbanorna hade öppnat än, så tog vi oss friheten att vidga våra vyer. Stränderna här i Tunisien är fantastiska. Kritvit, finkornig sand som är mjuk som sammet och vattnet är klarblått. Vi var riktigt sugna på Paragliding ett tag, men vi tar det en annan gång.

Vi vill inte på något sätt verka förmätna (eller jo, kanske lite) och klaga på vädret, men idag har vi frusit lite. Det har bara varit sisådär 31 grader varmt. Och det kändes faktiskt lite kallt i vattnet. Man blir bortskämd snabbt. Annat som går väldigt snabbt är att tappa känslan för tid. Jag håller reda på vilket datum det är, eftersom det är viktigt att vi håller reda på resdagarna, men vilken veckodag det är har jag helt tappat. Agnes frågade mig, när vi åt lunch, och gemensamt fick vi räkna bakåt i tiden och sluta oss till att det troligen är onsdag, för det var väl på en måndag vi reste i väg?

Agnes hade lite närkontakt med en vattenrutschbana idag. Lite för nära kontakt. Hon dunkade huvudet rejält i väggen på den rutschbana som hon kallar för ”Skålen” – efter en färd i en ganska traditionell, täckt rutschbana som slingrar, svänger och lutar kastas man ut i en stor skål, som en roulettkula, och spolas sedan ner i ett hål i botten av skålen (tänk er att spolas ner i toaletten, ungefär). Hon dunkade i huvudet då hon slungades ut i själva skålen – och det blev ju lite tråkigt, speciellt eftersom hon, bara minuter tidigare, hade bestämt sig för att det var hennes nya favoritrutschbana. Så icke längre.

Annars har vi mest kontemplerat livets viktigaste frågor såsom: Vilken solskyddsfaktor ska jag använda? Hur dags kommer solen att skuggas av den där palmen? När är det kortast kö till rutschbanorna? Vilken bikini ska jag byta till efter lunch?

Nu ska vi börja packa ihop alla våra saker. Klockan 01.25 blir vi upphämtade av taxi för färd mot Tunis, Rom, Athen och i slutändan – efter mer än 20 timmar (om vi räknar in tidsskillnaden) utan sömn befinner vi oss förhoppningsvis på Korfu. 

Vi säger inte Hello Africa, som Dr Alban, utan hej då Afrika, och hej igen Europa!!

Besök på stranden

En av fontänerna på hotell Marabout

Orange åktur

Grön åktur

Blå åktur

Andra dagen på hotell Marabout. Vet ni om att när man har åkt vattenrutschbana hela dagen så gungar liksom marken när man går. Sjöben brukar det kallas om man har varit ute på sjön, så jag gissar att vi har drabbats av en släng av rutschbaneben.
 
Det är något svalare idag, bara 35 grader, och det är alldeles lagom. Man kan fortfarande röra sig utan att känna obehag, men det är absolut ingen risk att man fryser.

Hela denna dag har vi spenderat i poolen eller på väg uppför trapporna till vattenrutschbanorna eller på väg nerför vattenrutschbanorna. Det går inte att komma ifrån att livet känns bra när solen skiner, man har vatten att svalka sig i och man kan ägna en dag åt att roa sig. Jag fick kämpa tappert för att få Agnes att sitta still i några minuter här och där för att dricka lite eller för att få mer solkskyddsfaktor. Hade hon fått bestämma hade hon åkt i rutschbanorna oavbrutet.

Vi har haft en jätterolig dag. Sex olika rutschbanor plus en vanlig pool att bara plaska runt i. Vi hittade en gemensam favoritrutschbana – en blå som kanske inte ser så mycket ut för världen, men som i stället för svängar och skarpa kurvor hade lite mer ”fritt fall”-känsla.

 
Det är gott om badvakter omkring poolområdet och det kan nog behövas. Framåt eftermiddagen var det väldigt mycket folk i rutschbanorna, och det är märkligt att det kan vara så svårt att förstå att det är en ganska dålig idé att stanna kvar framför rutschbanan när man kommit ner, eftersom nästa person med största sannolikhet kommer att komma utflygande med stor kraft ganska snart.

 
Vi tog en liten promenad igår kväll, för att lokalisera en bankomat och en Supermarket. Det är ett område som verkar vara under ombyggnad, man ser många stora, pampiga hotell ta form. Gatulivet är trevligt och det är mycket folk (turister) i rörelse. Det finns gott om restauranger och små butiker. Över lag är folk hjälpsamma och vänliga – man hankar sig fram bra på en blandning av franska (det bästa alternativet om man vill göra sig förstådd), engelska och en gnutta tyska.

I morgon ska vi ta en långdag vid poolen, det är vår sista dag här i Sousse. Tidigt på natten blir vi upphämtade för transport till Tunis och vidare till Korfu via Rom och Athen. Det blir en mördarresa då vi inte är framme i Korfu förrän sent på kvällen. Jag bävar en smula för hur en tioåring klarar av en 18-timmars resa och en natt med bara ett par timmars sömn.

 
Vi överväger att inte resa hem igen. Agnes och jag har insett att detta är vad vi är ämnade för. Professionella rutschbaneåkare på sydligare breddgrader.

Rutschbaneproffsen vid poolen

Nästan som "Fritt fall".

Agnes inför åkturen i den gröna banan

Cecilia på väg att kasta sig ut

En färgglad bana ska testas 

Ah… nu är vi på plats på hotell Marabout i Sousse, Tunisien. Efter en lång dag som gick i väntans tecken kom vi äntligen fram kl 17.30, lokal tid. Men vi kanske ska ta det från början?

Vi vaknade till hällregn på Hotell Landvetter Airport i morse. Smattrande, envist ösregn. Både Agnes och jag hade sovit ganska dåligt och vi var rejält trötta när vi intog frukost i en öde hotellmatsal klockan halv åtta i morse. Lagom till hotellutcheckningen möttes vi av beskedet att planet var nästan en timme försenat – det kändes lite som ett dåligt omen, särskilt eftersom vi en gång tidigare suttit och väntat i nio timmar på ett plan till samma destination. I slutändan blev vi dock bara 40 minuter försenade. Som ytterligare en överraskning så mellanlandade planet i Malmö – vi hann alltså inte mer än upp på marschhöjd från Landvetter innan vi gick ner i Malmö, med ytterligare 45 minuters väntan på marken.

När vi landade i Monastir möttes vi av bedövande 42 graders värme. Fantastiskt, om ni frågar oss.  Ja, lite av en chock är det förstås de första 10-15 minuterna innan man hinner kränga av sig koftor och jackor som bara några timmar tidigare knappt räckte för att hålla den svenska kylan borta.

 
När vi kom fram till vårt hotell fick vi ett trevligt mottagande av Catarina som är ”platschef” här i Sousse. Klockan hade hunnit bli 17.30 lokal tid och vi slet upp resväskan för att leta upp och kasta på oss badkläder allt för att hinna ta ett dopp i poolen innan middagen. Klockan sex på kvällen var det fortfarande 37 grader varmt ute och vattnet svalkade underbart skönt. Dessvärre hade vattenrutschkanorna hunnit stänga för dagen, men redan nu laddar vi för en heldag vid poolen i morgon. Från vår balkong har vi utsikt över poolområdet (och havet) och vi har redan tittat ut vilken rutschkana som föräras premiäråket i morgon bitti.

Innan avgång från Landvetter

I flyget på väg till Tunisien

Utsikt från rummet

Efter premiärdroppet

Imorgon inviger vi de där

Sådärja… Jag tjuvstartar lite på bloggen från en långsam trådlös uppkoppling på Landvetter Airport Hotell. Klockan är 20.34 och det regnar. Termometern visar 20 grader. Utomhus. I morgon kväll befinner vi oss i Sousse vid den här tiden, om allt går som det ska. Jag vågar nästan lova att det inte regnar där och att termometern visar betydligt högre temperaturer.

Resan till Landvetter gick bra. Vi mellanlandade i Jönköping för en sen lunch och kom fram till Landvetter vid 17.30-tiden.

Det trista vädret till trots har vi promenerat lite och noggrant kollat in både inrikes- och utrikesterminalen. Vi har konstaterat att Landvetters olika växlingskontor har sopslut på turkiska lira – men att det har gott om euro.

Kalle Anka-pocketar är billigare i Pressbyrån vid Inrikesterminalen än i samma butik i Utrikesterminalen och att det var ett magert utbud av mörk choklad i båda butikerna. Det sistnämna är det dock bara jag som sörjer.

Vi har ätit middag och nu tar vi det lugnt på rummet. Vi ska försöka att komma i säng i skaplig tid i kväll för att vara utvilade och pigga i morgon. Kl 11.00 ska flyget lyfta, och redan nu både ser och hör vi plan flyga in och flyga iväg vilket får oss att känna att nu, NU, har vår resa börjat :-).

Vi säger säger hej då till regn och varma koftor och hej till solsken och tunna klänningar, vi säger hej då till rekorderligt svenskt kaffe och hej till diverse varianter från blaskigt, till beskt till superstarkt till vidbränt. Om jag har kalkylerat rätt så börjar vi dock längst ner på stegen av kaffekvalitet, och klättrar stadigt uppåt under resans gång, vi säger hej då god kosthållning med fibrer och mjölk och hej till glass, friterat och flottigt, vi säger hej då till småkalla duschar i prydligt kaklade svenska badrum och hej, hej, hej till vattenrutschkanor, sol och poolbad.